Kollade runt i NT-tidningen
Fann min farfars dödsannons....



 Vår pappa,  morfar, farfar och svärfar
  27 februari 1920  - 6 augusti 2009

  Arbetsfyllt och strävsamt
          har Ditt liv varit
          Lugn och stilla
           blev Din död
Vi hann ej säga Dig farväl
    ty döden kom så fort


Himla fint skrivet kände jag.
Så började det krypa i kroppen på mig... obehaget lixom smög sig på...
begravning.... Kyrkan....
Jag har bara varit i en kyrka 2 gånger sedan Wilma...
En gång när mitt lilla kusinbarn skulle döpas... då jag bröt ihop och inte kunde vara kvar ens.
Utan fick gå ut och sätta mig utanför. Så känslosamt och ont gjorde det.
Andra gången var på studenten.. och då var man ju inte helt 100% nykter eller
klar i skallen i övrigt för den delen..
Jag har ångest.
Vill kunna behärska mig. Men när jag väl sitter det så går det lixom sönder i mig.
Jag kan inte förklara. Men det känns som om allt händer igen.
vare sig det är dop, bröllop, begravning eller skolavslutning.
Jag klarar bara inte av kyrkan. Sitter ju redan o tjuter som en gris. bara av minnet.
För jag VET att jag skamset kommer sitta där o drälla krokodiltårar
och veta innerst inne, att alla fälls inte för farfar.
Fan så usel man känner mig.
Och pappa lär ju inte kunna stötta mig där, det är ju fan jag som ska stå upp
och  se till att inte han bryter ihop helt o hållet.
Och den enda personen som faktiskt förstår... finns inte i mitt liv längre.
Jag är rädd.. tror jag.
Så jävla rädd för smärtan igen.
Den klämmande smärtan i bröstet,
De brännande tårarna bakom ögonlocken,
Hur ostabila benen plötsligt blir,
Skakningarna som aldrig tycks ta slut...
Klart som fan att jag är rädd!


Hur ska jag stålsätta mig inför detta?
Första gången jag gör det helt själv.
ingen som tar min hand om jag faller längre.
Jag måste fixa det här själv... ensam...
Har aaaldrig i hela mitt liv känt mig såhär ensam..! aldrig



Men jag vet att mina vänner finns där sen.

om jag bara vågar be om det.