Det är väl kanske dags att slå slag i saken.
få arslet ur vagnen.
att sluta gnälla.
att sluta tänka.

slå slag i saken.
få det gjort.



Jag avskyr människor som bara maler på om saaaamma problem om och om och om igen.. ber om råd om och om och om igen. men sen inte gör ett skit åt deras situationer.
Just nu har jag blivit en sån själv.
Nästan iallafall.
Har inte ventilerat detta med en enda person.
Hur kan det vara så?
Att man har så lätt att lyssna och trösta och hålla om.
Men när det kommer till en själv drar man på smajlet o låtsas som ingenting.

Den enda personen jag känner som jag vet aaaalltid lyssnar och bryr sig om mina problem är långt borta.
Jag hade behövt dig här lite nu.
Nu när jag behöver råd.

Behöver komma bort. helt seriöst.
Senaste tiden har varit så jäkla påfrestande.
Det har hänt så mycket.

Alla säger jääämt : - Du kan prata med mig om det är nåt. det vet du!
och man svarar: - jaaaadå. absolut.

Men egentligen vet båda 2 att det är den sämsta lögnen nånsin.
Jag har blivit så sluten. Jag hatar det och jag vet inte när det hände.
Jag är öppen om precis allting. förutom när det kommer till mitt innersta.
Då är det fan låst med dubbla hänglås.


fy farao.. när man läser igenom texten här så låter det som om jag behöver psykhjälp.
så är inte fallet.
jag vet bara inte varför det är så jävla svårt att visa när det inte är bra.
att ALLA andras problem inte är större just nu.
att vara ego.


ni vet?