Jag har tänkt så mycket. Både fram och tillbaka över allt det här. Och blir knäpp varje gång!
Kommer ju aldrig fram till något...

jag har som sagt så svårt att lita på människor.
" Jag tycker om dig " eller " Jag älskar dig " är ord som går rakt igenom mig. Det snappas aldrig upp. Tror inte på någon som säger det. Och det börjar bli så jäkla frustrerande.
Hade ett samtal med sara förut då hon drog upp det, och när hon sa det tänkte jag : J¨'klar vad sant det är!
Jag ber till gudarna att ingen säger sånt till mig eftersom då drar jag mig ur. Vill inte stå som ett ufo när någon säger sånt.
Borde inte de orden vara de som värmer mest?

Så fort någon säger de små små orden tänker jag :
" jaja, Säg ingenting. var bara tyst "
Och ändå vill jag ju höra det!

Jäklar vad jag är komplicerad!
Hur hittar man en kille som förstår?
Jag vill inte släppa taget om någon som säger så, Men jag är så jäkla rädd för att stå där sen och ha trott på att någon kan känna så för mig.
Jag vill inte missa någonting som kan bli så fint!

Jag börjar ju bara garva när någon säger så, Sen släpper jag taget. Blir ledsen på mig själv och vill ge mig en stor käftsmäll så att jag lär mig någongång..
Men det kankse är som man säger, ränderna går aldrig ur...

Varför tog du tilliten ifrån mig?
Jag vill ha den tillbaka!

En tjejkompis till mig, en helt underbar tjej, säger jämt att man bara ska ta det som det kommer.
Det är jag jättedålig på. Får ångest när någon säger sådär till mig. Jag tycker om dig...
Då skriker hjärnan och benen vill gå åt andra håll.
Nu har jag iallafall skrivit av mig det. Kanske någon som känner igen sig?

Känner att det är dags att våga nånting nu. kanske... eller en annan gång...
Jag hatar det här.....