Nu har jag fått någonting att tänka på...


Har ni varit med om att någon sårar er gång på gång och att ni ständigt ger denna någon en till chans?
Han  kan säga dumma saker, bete sig dåligt och hela tiden antyda att du bara är en papperskorg han använder vid uttråkade studer.
Då tar han sig plötsligt tid till en fika,  Säger kanske att du är hans bästa och närmsta vän...
Men alla ord är tomma, så snart han är med sina polare försvinner du. Han ljuger troligtvis för dem, sitter och klagar över hur klängig eller frågvis du är.
Han kallar dig bästa vän, men ändå är eran vänskap heeeelt på hans  villkor...


Är inte det någonting man kan kalla för fenomen?
Något genetiskt fel vi är födda med.
Att vara så himla vana vid att ha en person i ens liv att man inte kan tänka sig att vara utan den, även om det kanske skulle löna sig i längden.

Jag  står där just nu.
Jag har det valet att göra..
Men vill jag göra det? Nej.....
Det kommer troligtvis sluta som det alltid gör.
Katt och råtta-lek under 24 / 7.... Kanske är det träningen som har gjort mig så tålmodig vad det gäller denna gång. jag h ar ändå haft saker att göra. ta ut mig på gymet o glömma att personen kan plocka fram dig och ta din vänskap i brist på bättre..

Har ni nånsin känt såhär?

jag vet inte hur man hanterar det efter såhär lång tid.

Är jag villig att släppa detta och gå vidare helt i mitt liv?
Det känns som det.


Du räcker helt enkelt inte till med det här beteendet.
Klarar inte av vänner som beter sig som du.
Att aldrig kunna lita på dig. Öppna sig och dela med sig av saker man känner o tycker, sen skiter du fullständigt i det.. och använder :
" Jag tänkte inte på det... "
Jag klarar inte av det. Du har blivit så självisk, och det är förvånande och ledsamt.


Men jag vet en sak.
Jag är trött på att bli satt i sista rummet av dig!



Inatt kommer jag fundera...
Ber om styrka till att göra det som är rätt.
Jag borde inte längre tro på det du säger... men är för rädd att du kanske skulle hålla det den här gången...

Vi hörs imorgon....




TJINGELINGEN